Kuvaaja: Jani Sipilä, Greenpeace

En kalavverkning är verkligen ingen fröjd för ögat. Ännu bedrövligare är synen om marken även har dikats eller ytskiktet har rivits upp. Det är inte alls konstigt att finländarna ogillar kalavverkningar. Jag är inte överraskad av att så många röstberättigade finländare redan har utnyttjat möjligheten att ge sitt stöd till medborgarinitiativet om skogsbruket på statens mark, alltså våra gemensamma skogar.

Efter en kalavverkning tar det flera decennier innan trädplantorna har växt upp till något som ens påminner om en skog. Områdets värde för rekreation rasar. Tyvärr bokför ingen den här välfärdsförlusten.

En kalavverkning blottlägger jordmånen, vilket leder till att näringsämnen sköljs ut i vattendrag där de skapar övergödning. Problemet är bekant från jordbrukssektorn, där man håller på att övergå till odlingsmetoder med ett skyddande växttäcke året om.

Ett växande träd binder koldioxid från luften. Kolet lagras i virket, men inte bara i trädstammen utan också i det stora rotsystemet och i förnan, som bildas av löv och barr. Efter en avverkning bryts det organiska materialet snabbt ner och då kommer kolet tillbaka ut i atmosfären. Av den här orsaken är kalavverkningar inte heller bra för klimatet.
När alla träd avverkas på en gång förstörs livsmiljöerna för skogslevande arter som fåglar, däggdjur, insekter, växter, svampar etc. Visst, också i naturskogar förekommer översvämningar, stormar och skogsbränder och andra störningar som arterna under årtusenden har anpassat sig till.

”En duvhök eller en flygekorre kan ju flytta till grannskogen”, föreslår kanske en traditionellt utbildad skogsfackman. Det som skogsfackmannen inte nämner är att hen själv (eller en kollega) har planerat en likadan kallavverkning just i grannskogen senare i år och nästa år är det dags för följande skogsfigur.

Även om enskilda kalavverkningsytor numera sällan är större än tio hektar, bildar de tillsammans enorma ytor av ungefär jämnåriga virkesåkrar. Det är verkligen inte lätt för flygekorren eller tofsmesen att hitta lämpliga revir i ett sådant landskap.
Den riktigt goda nyheten är att det finns andra sätt att odla virke än genom kallavverkning, plantering och gallring av jämnåriga trädbestånd. De olika alternativen brukar beskrivas med termen kontinuitetsskogsbruk. Det betyder att man avverkar enskilda träd (plockhuggning) och gör små gläntor i skogslandskapet. Man odlar parallellt träd av olika ålder och trädslag.

Avverkningarna görs med 10–20 års mellanrum. Vid varje avverkning tar man ut både värdefulla stockar och klenare massaved. Gallringen görs så att man skapar förutsättningar för träden att växa till högklassigt stockvirke. Nya plantor gror på naturlig väg, vilket gör att skogsägaren undviker de höga planteringskostnaderna.

Efter den senaste skogslagsreformen år 2014 har intresset för kontinuitetsskogsbruk ökat bland privata skogsägare. Det finns redan många skogsfackmän och maskinförare som behärskar metoderna. På många håll i landet kan man bekanta sig med hur en ekonomiskog ser ut efter en eller flera avverkningar.

Nu är det dags att säga Adjö till kalavverkningar på statens mark! Vi talar faktiskt om en fjärdedel av skogsbruksmarken i Finland. Staten borde vara en föregångare för hållbart skogsbruk. Skogarnas värde för rekreation, naturturism och naturens mångfald borde väga extra tungt när besluten skall fattas. De skogar som förvaltas av Forststyrelsen är egentligen finländarnas gemensamma skogsegendom. Därför skall frågan avgöras av de folkvalda i riksdagen. Medborgarinitiativet består av ett omsorgsfullt utformat lagförslag. Ge ditt stöd till initiativet HÄR.

Bernt Nordman
Verksamhetsledare för Natur och Miljö
En av initiativtagarna till medborgarinitiativet